Om #ihave, de offentliga bikterna och det privata samtalet

Jag tyckte det var hög tid för ett nytt inlägg med anledning av #metoo-kampanjen, eller framför allt svarskampanjerna #ihave och #itwasme.


Bakgrund:
Me too är en kedjestatus som cirkulerar i sociala medier.
"Me too.
If all the women [en del skriver "people"] who have been sexually harassed or assaulted wrote "Me too" as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem. #metoo"
En del utsatta har frågat sig när det är dags för männen, förövarna att speak up, att det inte återigen ska vara kvinnors ansvar att tackla problemet, och därmed har #ihave och #itwasme startats med det syftet - att bekänna om du någon gång utsatt någon för sexuella trakasserier eller övergrepp eller bevittnat detsamma utan att ingripa.


Det finns inte en uppfattning bland alla utsatta om vad det faktiskt innebär för en som förövat att ta ansvar för sina handlingar, och om en sådan här kampanj är rätt väg att gå. Det är ett stort problem att alla känner en utsatt, men ingen känner en förövare. Det är fortfarande svårt för många att greppa att det rör sig om vanliga män(niskor). Det är viktigt att ansvaret för en förändring ligger där ansvaret hör hemma.


Men jag själv gillar inte #ihave och #itwasme. Ändå tycker jag att vi måste snacka om det. #Nu.


Det finns ett stort problem med att de som förövat får credd för att de erkänner det öppet, att det är så himla *modigt* av dem. Ja, det är modigt att stå för skit en har gjort. Men att se sin egen förövare bikta sig offentligt och få en massa likes kan vara ett hårt jävla slag i magen. Det kan riva upp sår. Och - inte mindre verkligt för det - för vissa utsatta är det precis en öppen ursäkt som behövs för att kunna gå vidare. Och att det kan gynna kampen i stort. Men det ska aldrig få vara på bekostnad av någon utsatt.


Men:
Vad som är viktigt att komma ihåg är att "prata om det" inte behöver betyda "prata om det offentligt". 


Prata om dina misstag med dina vänner. I slutna rum. Det är skitsvårt och tillika skitviktigt. Men det är en helt annan sak att sitta framför en vän, fråga om du får dela med dig av något du skäms över och lugnt berätta, än att trycka upp det öppet och ingående inför en oberedd publik. Därför uppmuntrar jag till att sprida samtalet utan att gå de offentliga mediernas väg. Det får gärna vara organiserat, genom killmiddagar eller samtalsgrupper (tips, nån som ska starta detta kanske?), men samtalen bör inte ske inför allas ögon. Uppmuntra till samtalen kan du däremot göra högst offentligt.


Alla känner en förövare. Antagligen fler.


Prata med dina vänner om det faktum att vi är många som fuckat upp - men låt det aldrig bli ett sätt att förminska det. Utan låt det bli ett sätt att väcka reflektion män(niskor) emellan om sin egen del i problemet. Den du pratar med kanske har något att bekänna själv, som den kanske aldrig delat med någon annan. Någon annan kanske kommer till insikter om sig själv av din berättelse. Det är kraftfullt.


Det finns riktigt kraftfulla förändringar som du kan skapa utan att det sker i ditt offentliga varumärke. Skapa dem.

Embodied consent (Om samtycke med sig själv)

Strävan att respektera andra måste gå hand i hand med strävan att respektera sig själv. För en som bär på trauman är självrespekten ofta berövad, men det kan också finnas andra eller oklara orsaker till att en har svårt att lyssna på och validera sina egna känslor och gränser. Oavsett din orsak tror jag att du liksom jag kan ha hjälp av den här korta guiden.

Detta är ett utdrag ur Staci Haines bok Survivors guide to sex, som också finns publicerad i zinet Learning good consent på sidan 26. Om att lära sig sin egen kropps språk och signaler. Att förstå när din kropp säger ja, nej och kanske, och att navigera i motsridiga känslor. Om vad samtycke med sig själv egentligen är och hur det kan kännas.


Embodied consent

"The information that you receive from your body in the form of sensations, feelings, and intuition is key to the process of making choices. Survivors learn to override their feelings and acquiesce to others' wishes. I want to invite you back into your body now. From inside your own body, you can decide what you want sexually based on your own needs, desires, and values. I call this embodied consent.

The first step in embodied consent is noticing your own body sensations and signals. What are you feeling in your chest, your pelvis, your stomach? When you are doing something that you want to do, when your insides are saying "yes," how do you know this? For example, one survivor I worked with said her stomach relaxes and she gets a warm sensation there when she knows it is okay for her to go ahead. Another survivor reported that she felt an openness and warmth in her pelvis and a connection to her voice and throat when she felt a "yes." Check this out for yourself.How do you know when your body says "yes"?

Conversely, what signals and sensations appear in your body when you do not want to engage in a certain sexual experience? How do you know when it is not feeling right anymore? Another survivor reported: "I start to feel panicky in my chest and want to pull away physically. I usually try to talk myself into sexual contact, telling myself, 'what's the big deal? Nothing bad is happening.' Then in I don't listen to my body, I usually check out and have sex without being there." When you do not want to be sexual in some way, you may notice your breathing getting short, your stomach getting tight, or your body wanting to pull away. Pay attention. This is you communicating to you. What sensations in your body communicate a "no" to you?

And what about maybe? Sometimes there are a number of seemingly contradictory feelings happening in your body at once. You may feel sexually turned on in your hips and [crotch]*, and feel pulled away in your chest. You may feel a warmth in your solar plexus, indicating go-ahead, and be afraid or tight in your throat. What do you do then?

Actually, experiencing contradictory feelings is familiar territory for most survivors. Consent then becomes a matter of distinguishing what sensations are what. One workshop participant noted, "I feel the consent to be sexual in my belly, it is a settled, sure sensation, and I can feel anxious in my chest at the same time. I am anxious when I am getting close to someone. I can count on this happening. It does not mean I do not want to be sexual. It just means I am feeling scared while I am being sexual." Another survivor shared, "I usually stop having sex when my stomach gets tight. I see now, though, that my stomach being tight is me feeling stressed about being turned on. It was so awful to get turned on during the sexual molestation that my body still tries not to do it. If I just relax and acknowledge my stomach and the fear there, I can go right on being sexual. My stomach being tight does not mean I do not want to have sex."

Sometimes we make choices about sex in our heads, because it seems like a good idea, seems to make sense, when we may be feeling something entirely different in our bodies.

You can end up feeling used, angry, or self-loathing after such a decision.

Consent does not always feel comfortable, easy, and joyous. Sometimes a consensual experience can bring up sadness, anger, or feelings of abandonment. It is important to learn the difference between experiencing feelings and wanting to stop what you are doing. You can do this by paying attention to your body and learning its language."


*Jag har tagit mig friheten att ändra ett ord här för att göra texten mer inkluderande, förlåt och varsågod.

Ett jobbigt och allvarligt inlägg

Om att ha begått våld. När jag pratar om våld i den här texten så syftar jag främst på psykiskt, emotionellt och sexuellt våld samt våld i nära relationer. Inga grafiska/ingående beskrivningar förekommer. 

Det är jobbigt att granska sitt eget beteende, att veta att man har eller kanske har gjort något hemskt. Är man en genuint empatisk människa är det nog till och med fullkomligt fruktansvärt och en är sannolikt fylld till bredden med skam. Det finns inte mycket handböcker i hur en hanterar ett sådant läge och det är ganska ensamt. Det ska det vara också. Missförstå mig rätt - det ska vara ensamt på så sätt att du inte ska förvänta dig hjälp att hantera situationen, från den du har utsatt eller från någon i din omgivning, innan någon erbjudit sig. Men det finns ingen anledning att tro att du är ensam om att ha begått fruktansvärda misstag eller att behöva granska sitt beteende.

Jag vill varmt rekommendera en text till att börja med (- till alla, inte bara dig som fått höra att du har skadat någon):

Everyday Feminism - 9 Ways to Be Accountable When You've Been Abusive

"When we are able to admit that the capacity to harm lies within ourselves – within us all – we become capable of radically transforming the conversation around abuse and rape culture. We can go from simply reacting to abuse and punishing abusers to preventing abuse and healing our communities."

Min text är löst baserad på artikeln ovan. En cover, typ. Läs gärna båda, men annars kommer jag sammanfatta mycket av den.

Det första och viktigaste att göra om någon berättar för dig att du gjort hen illa: lyssna. Lyssna utan att bli defensiv, utan att tvivla, förminska eller komma med ursäkter, och utan att få situationen att handla om dig och dina känslor. Vänta med dem. Det är inte du som avgör om de är relevanta.

Det är jag och bara jag som avgör om något jag utsatts för var ett övergrepp. Eller sexuella trakasserier, psykisk misshandel - vilken form av våld som helst. Jag har rätt att känna det jag känner, och någons intention förändrar inte det jag upplever där och då. En våldshandling blir inte mindre av att någon inte menade att skada. En våldshandling måste inte heller vara det värsta jag varit med om för att det ska få räknas som just våld. Jag kan, men måste inte hata min förövare - ett övergrepp är inte mindre ett övergrepp bara för att jag kanske fortfarande tycker om personen som gjorde det. Alla komplexa, "motsägelsefulla" känslor som utsatt måste få ta plats. Framför allt måste jag inte välja mellan att få mina känslor erkända och att behålla en potentiellt viktig relation.

"What if we understood being confronted about perpetuating abuse as an act of courage – even a gift – on the part of the survivor?"

Därefter - ta ansvar för dina handlingar. Dvs erkänn helhjärtat för dig själv att det är du och bara du som bär ansvaret för dina handlingar och skadan de kan ha orsakat.

"No one, and I really mean no one – not your partner, not patriarchy, not mental illness, not society, not the Devil – is responsible for the violence that you do to another person."

Försök förstå situationen. Att förstå varför något hände, varför du agerat på ett visst sätt och varför det var skadligt är essentiellt för att lära sig bryta mönstret och inte göra om samma misstag. Den utsatta är inte skyldig att lära dig detta. Om du har svårt att ändra ditt beteende själv - det finns hjälp att söka. Några tips är Preventell, Rikskriscentrum, 1000 Möjligheter, Välj att sluta (Stockholms län) eller en lokal mansmottagning (varav en del tar emot personer oavsett kön).

Det kan alltså finnas orsaker till att du gjorde som du gjorde - men inga ursäkter. Det kan finnas orsaker som faller utanför stereotyperna om att du skulle vara en hemsk och maktlysten person som njuter av att skada och kontrollera andra - men det är ändå inga ursäkter.

Du kan ha agerat i affekt. Eller under drogpåverkan. Du kanske inte minns. En annan orsak kan vara att du inte visste om att det du gjorde riskerade att skada någon. Att du genuint trodde det var okej. Att du inte lärt dig alla aspekter av socialt och/eller sexuellt samspel eller hur makt och manipulation fungerar i praktiken. Och det är fortfarande inte en ursäkt, det gör fortfarande inte skadan mindre. Den utsatta kanske inte vill höra dina orsaker. Kanske vill hen det. Kanske förändras det med tiden, kanske inte. Mina egna läkningsprocesser (från sexuella, fysiska och psykiska övergrepp) har sett och ser väldigt olika ut. Här kommer vi tillbaka till det allra viktigaste - att lyssna och vara lyhörd för den överlevandes behov; varje process för läkande är unik.

Glöm inte att du har en egen process också. Att du kan så otroligt mycket bättre. Att du är en viktig och värdefull person som förtjänar att må bra. Glöm för helvete aldrig det.

Du förtjänar inte att på något sätt komma undan med våld du begår och fortsätta med samma beteende, men du förtjänar att må bra. Och nyckeln i detta ligger i: att separera skuld från skam.

Skuld handlar om vad en gör. Skam handlar om vem en är. Att känna skuld är att känna att ens handlingar var hemska. Att känna skam är att känna att en är hemsk.

En vill inte vara en av dom. Dom där som skadar folk, dom som en själv alltid har hatat av hela sitt hjärta. Dom som kanske satt djupa sår i en själv. Och om en erkänner sig höra till dom - var lämnar det en?: I ett avgrundsdjupt självhat. Självförstörelse. Det är när vi låter skammen ta över. Skam är nedbrytande och passiviserar människor.

Skuld däremot är något reparativt. Skulden är det som skapar förändring. Att bära skulden, erkänna våra egna misstag, syna våra maktpositioner och beteendemönster och förändra dem är det som lagar våra samhällen. Eller åtminstone - när vi slutat vara rädda för bära skulden även för fruktansvärda saker vi gjort, utan att samtidigt se oss själva som fruktansvärda människor, har vi kommit en bra bit på vägen. Vi måste inte välja mellan förnekelse och självhat.

Att du tar på dig hela skulden innebär inte att du måste identifiera dig med alla som har skadat dig.

Kom ihåg att det bara är din egen process du kan råda över. Hur den som utsatts eller andra väljer att hantera vetskapen att du begått våld är inte upp till dig. Du kan bli lämnad. Du kan bli utesluten. Det är en tung verklighet du kan ställas inför och det är inte lätt någonstans. Ge dig själv tid att sörja och utrymme att känna allt du kan tänkas känna. Men den som lämnar dig har sina personliga, legitima skäl att göra det som inte behöver handla om att straffa dig. Håll isär din egen och andras processer.

Förvänta dig därför inte heller att någon ska förlåta dig. Att ta ansvar för sina handlingar är inte att förtjäna förlåtelse. Helhjärtat ansvarstagande är erkännandet att du har begått skadliga handlingar, strävan efter att förstå hur de var skadliga, och lära dig att inte göra om dem. När egen vinning är motivet bakom din process och du använder ansvarstagande för att få någon att förlåta dig - är det inte ansvarstagande, utan manipulation, vilket är en förlängning av våldsdynamiken. Och som sagt har alla sina personliga skäl till att inte förlåta, eller så gör de det - det är inte upp till dig.

Men du måste förlåta dig själv. Det krävs en enorm styrka för att separera sin självbild från andras uppfattningar om en. Det är skitsvårt. Men det är också fullkomligt nödvändigt. Du kan inte ändra det förflutna och skam och självhat kommer inte laga vare sig dig eller någon annan.

Summering: det finns ingen objektiv sanning om dig, om du är "ond" eller "god". Det finns ingen objektiv sanning om någon människa. När vi erkänner människors komplexitet, river ner den skarpa dikotomin om gott och ont och istället vänder blicken mot oss själva, våra maktpositioner och beteendemönster är vi med och skapar en förändring. Vi är starka nog.

Patterns

Från zinet Learning good consent, s. 14. Läs hela zinet som pdf via länken.

Content warning: texten berör effekter av sexuellt våld i barndomen.

I was raised to believe guys wanted sex all the time, and that if they didn’t get off when they were turned on they’d get blue-balls which was totally painful and terrible. I was raised to believe that it was my job to do what was needed. I was abused when I was young, and then dated much older guys, but when I was 18 I was in a relationship with someone my age. One time when he was out of town, I read his journal. (which, needless to say, was a really terribly wrong thing to do). In the journal it said something about how tired he was of always having to have sex with me in the mornings. The thing was, I didn’t want to have sex either. I thought because he was hard, that meant I had to do it, and so I would initiate. I generally initiated when I thought someone wanted it, so that I wouldn’t have to try and say no, and then be raped (even though this boy would have never ever raped me and I knew that). Reading his journal was the first time I realized that I could be the one who had the power, and that I could be coercive even when I didn’t want to be. This lead me to really committ myself to reading about childhood sexual abuse, and looking at how my abuse history could make me do abusive things. Of course, it was a long task. I am still learning.

For me, it is important to remember that it is a long unlearning. I try and be really conscious, but sometimes can fall into old patterns when I least expect it. For awhile polyamory was really important in trying to figure out my own sexuality and how to have healthy relationships, and sometimes I was good at it, and sometimes I used polyamory as an excuse to be dismissive of other peoples feelings and needs. Reading Wendy-O-Matic's book Redifining Our Relationships was really useful to me in helping me figure out how to be ethical in my poly-amoury and not just to use it as a holier than thou manipulation tactic. Eventually I desided polyamory fed in to my over sexualization of everyone I knew, and that I didn't want to be thinking that way about everyone. I wanted to be able to have clear friendship and clear boundaries. It was really good for me to stop flirting and to figure out ways to connect with my friends that weren't sexual. I started to form much closer and more stable relationships with my friends, which has helped me learn about setting boundaries and respecting boundaries in all areas of my life.

I still struggle with always turning closeness into sexual feelings. I don't really blame myself for it, because I know that it comes from childhood abuse. I am trying to learn ways to be really upfront with my friends when I am trying to get physical, non-sexual comfort. I've found that even when it seems obvious, it's completely important to me to state from the beginning "I want to cuddle but don't want to do anything sexual." even when it is with my best friend and I have said it a hundred times before. I just almost always think that when someone touches me they want to have sex, and then I start responding to this assumed want. So stating what we are doing before hand helps.

There have been a couple times recently when I have been sleeping next to a new friend , who I felt pretty clearly like we wouldn't do anything but then we ended up doing sexual stuff that felt consensual. In both cases, I knew I should have talked about it as it was happening, and in both cases, I was older and so felt like it was my responsibility to bring it up, but I try not to beat myself up about it and I have made sure to talk to them later to make sure it was ok. These talks went really well.

Om alkohol och samtycke

Jag tycker inte om alkoholkulturen och vad den gör med människor. Jag hade nog mycket hellre vuxit upp en värld där alkohol inte fanns. Samtidigt dricker jag själv ibland. Stundvis kan jag verkligen tycka om det. Det här är inte en text om att alkohol i sig är dåligt, att alkohol bara skadar folk och borde sluta finnas. Det är en text om att granska sina och sitt umgänges invanda mönster när det kommer till drickande, raggande och fyllesex.


Jag har hört många berättelser om övergrepp i min näromgivning. Jag har hört berättelser om och av vänner som gått över gränser, jag har själv gått över gränser och välvilliga vänner har gått över mina. Det finns en sak som nästan alla de här berättelserna har gemensamt - de involverade alkohol.

Det får inte fortsätta vara så. Även långt bort från mainstreamklubbar i innerstan och i de tryggaste av feministiska kretsar är fest-, alkohol- och raggningskulturen infekterad och människor har uppenbart mindre kontroll än vad de tror. Alkohol är inte bara den mest populära partydrogen vi har utan även den utan tvekan mest använda "date rape"-drogen. Medvetet eller ej.

Många känner till att alkohol kan fungera som ett afrodisiakum och göra folk mer villiga. Men sanningen är att det gör inte någon vare sig kåtare eller bättre i säng. Det sänker ens konsekvenstänk och gör en mer bekväm med saker en kanske annars inte skulle vara helt bekväm med. Vissa hanterar det jättebra och har full kontroll, andra inte - och du vet inte vad gemene ragg har för relation till alkohol.


En förutsättning för samtycke är att det ska kännas bra under och efter. Med det nedsatta omdöme och konsekvenstänk som alkoholpåverkan innebär - kan en person verkligen ge samtycke? Borde vi kanske helt sluta kombinera alkohol och raggande? Det kan inte jag avgöra. Men det finns några definitiva gränser:

Använd inte alkohol för att få omkull någon. Ge eller uppmuntra inte någon att dricka alkohol med baktanken att hen kanske blir lite mer villig då. Sakupplysning: alkohol är en drog.

Och det finns inga som helst ursäkter till att begå sexuellt våld. Men det finns en del logiska förklaringar till varför det ser ut som det gör, varför allmänt vettiga människor och du och jag har förmågan att göra väldigt ovettiga saker när etanol är med i bilden. Det svåra är:

- Människor hanterar alkohol väldigt olika. Många vet precis vad det är de sysslar med, är närvarande och trivs med att vara tillfälligt mer avslappnade och spontana. Medan andra inte lika väl känner sig själva och sina gränser, eller har en destruktiv relation till drogen, kanske ett beroende.
- Ett problem är att en ofta inte känner människan en stöter på på krogen eller hemmafesten, pratar inte med sin nya date (eller ens sin långvariga partner) om alkohol och fysisk intimitet innan en dricker.
- Var går gränsen mellan salongsberusad och full och packad? Kan du avgöra vad som är vad hos en människa du inte känner, och kan du uppfatta signaler lika bra när du själv är påverkad? "Full eller inte" är inte svart eller vitt utan ligger på en flytande skala, och berusning är inget som går att se eller mäta såvida du inte går runt med alkomätare i fickan.

Hur sexuell interaktion påverkas av alkohol förändras beroende på hur mycket vi druckit. Vi kan vara salongsberusade, lite lulliga och avslappnade, kanske känner oss mer självsäkra och har lättare för att ta initiativ. Vi är lätt okoordinerade men har omdömet i behåll. Vi kan vara packade och knappt ha koll på vad som händer omkring oss. Och vi kan vara allt däremellan. 


Så hur kan vi på ett bättre sätt koordinera oss i eventuellt raggande när drickande har förekommit? Här är några tips:

- Reflektera över dina egna erfarenheter av alkohol, sex och raggande, granska dina mönster. Borde du förändra något?
- Är du intresserad av någon som har druckit ikväll - utgå från att personen är ett steg mer påverkad än vad hen verkar. Är du själv påverkad har du sämre uppfattning om den andras beteende och signaler. Fråga hur påverkad hen är och försök bedöma trovärdigheten.
- Märker du att någon börjar bli frånvarande är det dags att sluta, fråga inte om mer, oavsett hur mycket ni har flirtat eller hånglat innan.
- Ligg inte med någon som är packad och försök inte ligga med någon när du själv är packad. Jag påstår inte att fylla + sex = övergrepp per definition men det ökar riskerna betydligt.
- Är du verkligen intresserad av denna packade person (/du själv är packad) - säg det då med ord, men försäkra hen om att du inte vill göra något med hen när hen (/du) är såpass påverkad. Även om hen verkar intresserad. Pressa inte för fortsatt kontakt.
- Du får tycka vad du vill om åldersgränserna för alkohol och systemet och olika krogar men förstå att de har en väldigt viktig poäng när det kommer till drickande och raggande - en ung människa känner sannolikt sig själv och sina gränser mindre än en äldre. Ta ditt ansvar som äldre.
- Slutligen - jag ämnar varken att skrämma upp eller moralisera - men vill du ha den allra enklaste och säkraste åtgärden för att inte riskera att begå övergrepp är det förstås: don't drink and fuck.

Om övertron till verbalt samtycke

“There are so many moments when it’s easier to say nothing, to not have to speak up or define my edges for you. I get to hide in the blurriness. It feels less scary to say nothing and pick up the pieces inside of myself than to say no and have to discover where I start and you stop.” - från Queers, kissing and accountability, s. 6 i zinet Learning good consent.


Att säga nej är bland det mest skrämmande som finns. Så känner jag, och så vet jag otaliga som känner, av otaliga anledningar. Du vet aldrig vilka nät av sociala egenskaper och särdrag, erfarenheter och trauman som brer ut sig i en annan människa. I mitt fall beror den här svårigheten till stor del på social ångest och en medberoendepersonlighet - att behöva ställas inför de sociala konsekvenser det innebär att säga nej, neka någon något, bryta “den goda stämningen” osv. Jag brottas konstant med en rädsla för att såra någon, ge någon nobben och insinuera att “Nej, jag vill inte kyssa/ligga/kela(...gå på bio/spela brädspel/plocka svamp...) med dig - jag är inte tillräckligt attraherad av dig = du duger inte.” Samt idén att om jag nekar dig något - som jag tror att du förväntar* dig av mig - är jag liksom skyldig dig något annat.

Och jag VET ju att detta inte alls är vad ett nej betyder. Att jag själv aldrig skulle hantera någon annans nej på det sättet om jag var den som frågade, även om risken finns att jag skulle känna mig lite dum som kom med förslaget från början. (Tack patriarkatet, tack skammen, tack.)

Men själva poängen med att fråga är ju för att få veta. Hur kan vi då vara säkra på att någon vi frågar om samtycke kommer kunna svara sanningsenligt, ens veta vad hen vill? Vad hjälper en ja- och nejfråga den som bara kommer svara ja? - Problemet är att med bristande kommunikation kan en fråga lätt tolkas som en uppmaning, en förväntan, även om det inte alls är menat så.

Dagens debatt om samtycke är ofta centrerad kring att alla parter är precis jämbördiga i makt, och att alla har precis samma utrymme och möjlighet att säga nej, vilket sällan är fallet. Jag tycker att vi lär oss ha en övertro till det verbala samtycket. Åtminstone genom de formuleringar som brukar föreslås,

“Får jag…”, “Vill du…”, “Ska vi…”, “Är det här okej/bra/skönt?"

Att det funkar på alla alltid. Att om man får ljudet “ja” som svar är det liksom bara att köra tills någon bromsar. Missförstå mig rätt - den här typen av frågor är självklart viktiga och tusen gånger bättre än ingen kommunikation alls. Men det räcker sällan. Den som tar initiativet behöver också tänka på hur stort utrymmet är att säga nej. Över den andras förmåga att säga nej, som inte alls behöver ha med dig att göra. Du vet inte varför någon känner så här och det är inte ditt eller dennes fel. Men för att kunna bygga hälsosamma (sexuella) relationer behöver vi vara uppmärksamma på den andres eventuella svårigheter att sätta gränser, och aktivt försöka maximera utrymmet att göra det. Prata om det - både i och utanför sänghalmen (eller var det än händer).

Ställer du ja- och nejfrågor behöver du kunna läsa in nyanser i svaret. Utgå från att allt annat än ett entusiastiskt jakande (som ju kan se ut på många sätt) är ett nej. Tystnad och passivitet är aldrig ett ja, tveksamhet är aldrig ett ja, ett “okej då” efter nekande eller tvekande är aldrig ett ja. Kom också ihåg att människor är oerhört bra skådespelare, och att även ett entusiastiskt ja kan vara resultatet av en (verklig eller föreställd) förväntan eller press. Initiativ kan vara resultatet av förväntan eller press.

Förväntningar är ofta boven. Att det finns en standard att upprätthålla, normer och idéer om att vissa handlingar alltid leder till andra.

Mitt konkretaste tips för att bryta det här mönstret är att gå in på metakommunikation direkt. Låter advancerat, vad är det ens? - Prata om hur ni kommunicerar, diskutera spelreglerna innan ni spelar det sociala spelet. När det börjar hända saker mellan er, stanna upp ett ögonblick och fråga “Har du lätt för att uttrycka om det är något du inte vill?”

En sådan fråga vidgar genast mitt utrymme att säga nej. Får jag väl chansen att berätta om mina svårigheter att sätta gränser sänks mina hårt intränade förväntningar på mig själv att vara till lags.


Visa att du uppmuntrar den andra att sätta stopp, säga ifrån, svara nej på en fråga. Inte bara att du “är okej” med det. Visa att du inte har några förväntningar, att du inte tar någon av era sexuella handlingar för givet. Applicera det här tänket på alla sexuella kontakter, såväl de du tror du känner väl som de du just träffat.

Kanske särskilt i långvariga parrelationer, där det fortfarande är väldigt normaliserat att förvänta sig sex - och sex ibland kanske börjar handla mer om att bevara husfriden än att båda faktiskt är pepp på det. Och samtidigt - vet du att din partner är en person som vet sina gränser och inte har några problem med att uttrycka dem, så kommer inte vissa förväntningar att skada. Så länge du alltid, alltid - utan att pressa, övertala eller uttrycka besvikelse - kan ta ett nej.




* Min definition av förväntning - något en väntar sig ska hända, inte bara en förhoppning

Queers, kissing and accountability

Från zinet Learning good consent (s. 6).

*
*
*


I have this muscle memory of distrust. My first instinct is to pull away; it's to push you away. I want to distrust you, I want you to push a little further because that's familiar because, "the devil you know is better than the devil you don't..." or however that goes. I want to learn how to do it differently. I want to teach my body another way of being. For me all of this learning, sex, abuse, power, crossed boundaries, panic attacks and anxiety, it all lives inside my body. My body reacts from its memory, from the ways it's learned to be.


So how do I do it differently? I work at a domestic violence organisation and my job is essentially to talk about relationships. My job is healing and triggering all at once. When I think back to crossed boundaries, to consent, to the moments I've been asked about what I want, how I want to be touched and how I don't want to be touched my answer is silence more often than not.


You can ask for consent, be willing to hear yes and no, you can be engaged and present but if I'm too hurt to sit with you, to sit in my body with my responses and feelings then where does that leave me? When I think about accountability I think about all the ways I've learned to go along with it, to make things easy and to not make waves. There are so many moments when it's easier to say nothing, to not have to speak up or define my edges for you. I get to hide in the blurriness. It feels less scary to say nothing and pickup the pieces inside of myself than say no and have to discover where I start and you stop. I get lost in the messy places between us and that's not love and that's not accountability. For me accountability is showing up with my whole self, it's being present and brave enough to actually be somewhere with someone instead of hiding in my own insecurities, fear and internalized shit. I want to do better than hiding. I know I can do better than sort of showing up.


As someone who mostly has sex with other folks socialized as girls communication around consent in my life and communities is different than how I was taught growing up. For me, being a homo has meant a shift in how I understand my role when it comes to sex. When I was younger I was less of an active participant in the sex I was having and more of a referee. I never said "touch me here" or "I like it like this" but instead let whatever boy I was kissing do whatever he thought was sexy and my job was to make sure it never went too far over the (my) line. I was a gatekeeper always guarding whatever felt like the most vulnerable part of myself. Generally, by the time I was willing to use my voice we were several steps ahead of where I actually wanted to be. I would wait until the scales tipped, until whatever sexy place we were going was scarier than saying "stop."

When I think about these interactions I'm filled with all of these contradictory things. I would call some of these experiences coercive and I struggle with the language all of the time. These are the moments when accountability feels muddled. I believe the guys I was having sexual interactions with were doing the best they could I believe that they wanted to have mutually pleasurable sex and that they wished the best for me. For me it doesn't feel like an answer to say that they were all jerks or "evil perpetrators" that I then get to demonize. I believe that the men I was being sexy with had some pretty shitty skills and fucked up expectations and they didn't know how to do it better, which doesn't mean that they shouldn't be accountable for their actions but they also shouldn't be demonized for them either. When we make people evil it dehumanizes everyone.

I'm not sure how much energy it makes sense to put into this idea because then again I'm centering on them on their experiences and not mine. But I do want to push my communities to look at accountability models. I'm not sure we have all of the skills to be enacting sustainable community accountability models at this exact moment but I think we can be talking more about sexual assault within our own radical communities and how we extend the values of community, social justice and anti-oppression into our conversations around consent and accountability in our sexual interactions.

Saying that I don't want to demonize the people who have been sexually coercive has become easier to talk about because for the most part these interactions are far away, they're in the past and none of these guys are in my life anymore. We were working off of this hetero script that says that guys are the drivers, they will go as far as they can with a girl and it's the girls job to be the breaks, always guarding against men who will try to get as much as they can from her sexually unless we put a stop to it. This script is a setup for everyone. It's a setup for the folks doing masculinity because there is no space to have a full range of emotions, to not want to have sex, or to feel anything other than sex crazed, always looking for and wanting sex. It's a setup for women because whatever happens is our fault. Either we don't say anything and silence is consent or we say speak up and we are trouble makers or prudes.

I don’t want to setup a false dichotomy that straight men are inherently coercive and queers are radical and thus having only equitable (sexual) relationship because that’s not true, and that idea is getting in the way of creating community accountability models. Homos protect the fucked up things we do to each other and it's scary to talk about because what if that proves all of the fucked up things homophobic society says about us? What if we can’t have equable relationships? What if we are pedophiles? What if we really can’t have healthy relationships? Not talking about it is not keeping us safe, it’s keeping us isolated and it’s making sure that we perpetuate the same shitty coercive dynamics that we have learned. It means that when coercion and sexual assault happens in our queer communities we don’t talk about it, we internalize our oppression and we stay hidden.

I want more models for the relationships and kinds of sex I want to be having in my life. Sometimes the queers in my life pretend that we're more radical than coercion and abuse, that this stuff doesn't affect us, and that it doesn't seep into our sex lives and relationships. Pretending that I'm more "down" than you, that I'm more radical and liberated reinforces the same stuff I'm trying to unlearn. It makes us feel like we are not enough. I'm tired of us all feeling like we're not ok. What would it look like to believe that we could do it another way, that we could do it a million other ways? What would our sexual interactions look like if we believed that we were ok, if we were allowed to be our whole selves, if we saw ourselves as whole? What would it look like to be able to sit with our fears and to engage in a process of accountability with each other? What if we were able to show up in a centered, solid, whole, and graceful way? What would accountability look like? What would we need to even imagine this?

The scariest thing I can think to say to someone that I'm having sex with is that I don't want to have sex. What does my accountability process look like around this? What does consent look like when I'm not even sure I could tell you no? I don't think this is the most loving way I can show up. When our scripts shifts and I'm the one touching you, I'm initiating sex and I'm no longer the brakes but actively engaged then what does consent look like? All of a sudden my responsibility shifts. I've trained myself to go with the flow and now I have a more equitable role in asking how you like to be touched, how you don't want to be touched, what's too light and what's not hard enough and not just once but all the time, it's a constant process of engagement. When I look at this power shift it's a re-envisioning of the sex I had when I was younger. I can feel the complexity and layers to the ways that we learn how to treat each other. You can have someone's best intentions in mind and that doesn't mean that you won't fuck up. That's the scariest thing, sometimes when it comes to crossing people boundaries it doesn't matter where your heart is. That is to say that we can be trying our best and still cross each other boundaries.

That's not to say that intention isn't important. Intention sometimes makes the difference in my healing process but mostly my experience has been that I can't really know what's happening for other folks. We have a lot invested in people that perpetrate sexual assault as evil villains and people that are surviving sexual assault as perfect angels. This narrative hurts us all because it's not about good or evil but about power. Often we get power without asking for it and giving power away can feel counter intuitive because it's something we're not taught to do and have almost no models for. Mostly people who have power and privilege don't necessarily feel like they do. So if coercion is generally about power and most people that have power don't feel like they do then where does that leave us when we're trying to negotiate sex; when we're talking about consent, how to say yes and how to say no? How do we know when we have the power, how do we figure out how to shift power dynamics and what do we do when we use our power (intentionally or not) in fucked up ways? How do we hear and respond when someone says they're not feeling heard or that they feel like their lines have been crossed? How do we honor what an amazing thing it is that someone is even able to say that at all?

Accountability is a process and part of that process is screwing up. That's so scary and so real because when the stakes are this high screwing up doesn't really feel like an option. But what if instead we see accountability as a process we get to engage with when we fuck up, that fucking up is going to happen and instead of denial and hiding, instead of saying that we didn't know any better (whether that's true or not) we apologize, figure out what was going on for us, what places inside of us our actions are centered in and then figure out what we're going to do about it. Because screwing up is a part of the deal but that doesn't mean we get to fuck up in the same way over and over again. We engage so we don't keep fucking up in the exact same ways. I want to fuck up in totally new ways.

In order to do this we have to be coming from a place where we assume that people are trying their hardest and where people really are trying they're hardest. Because the reality is that people do really shitty things to each other all of the time and frankly I don't know how to make sense of that. As a survivor of abuse, as a domestic violence advocate, as a friend and a person in community with other people I've seen and heard some of the really shitty awful things that people do to each other. Folks call us all of the time with really heavy hard stories and those are true and real and everyone makes sense of their experiences and finds healing in ways that are real for them. I feel like I can't say it too much, healing is a process.

Accountability is not taking all of the responsibility and apologizing forever. We all know the script; someone screws up and when they're called on it their response is, "It's all my fault, how could I do this, I am a terrible person, how could you even like me?" In this script the person who didn't necessarily mess up ends up comforting the person who is trying to be accountable. It's a way of looking like we're being accountability without actually having to apologize and look at our actions. Sometimes this seems almost like accountability but really it's a mask that keeps us from sitting with ourselves and getting real about what's going on with us. I choose to believe that the people in my life are doing the best they can. That doesn't mean that they get to treat me badly or do shitty things. Holding this complexity has often been very painful for me, jumping from unearned trust in people who keep crossing my boundaries and not respecting me to martyrdom, so that someone fucks up I keep throwing myself into the fire saying, "they're doing the best they can". I believe there can be a place in between, a place where I can be real with myself and present for the constant engagement it takes to be good to the people in my life and demand respect and kindness.

Om makt och samtycke

Det här är en text om hur makt kan verka i (sexuella) relationer. Content warning: texten berör sexuellt utnyttjande, självskadebeteende och sex som självskadebeteende. 

Patriarkatet påverkar på ett eller annat sätt de flesta sexuella relationer och kontakter mellan olikkönade. Kvinnor får lära sig att mäta en stor del av sitt värde efter hurpass väl de tillfredsställer män. Detta får förstås även män lära sig vilket resulterar i t.ex. ovälkomna sexuella och sexistiska kommentarer till främmande kvinnor på bussen som ska föreställa “komplimanger” ...jag orkar faktiskt inte förklara detta.

Det finns ett världsomspännande nät av könsroller, normer, myter och mönster som genomsyrar heterosexualiteten, och det här tror jag att de flesta feminister med en strukturanalys är överens om. Patriarkatet försätter alltså strukturellt sett män i ett maktöverläge gentemot kvinnor.

Men med ”makt” syftar jag inte bara på strukturella maktordningar i samhället såsom patriarkatet. I varje social situation och därmed varje sexuell situation spelar maktförhållanden in i våra val.

Den makt jag talar om kan sammanfattas som social makt, som ju ofta påverkas av strukturella maktordningar och förtryck - men inte enbart. Det kan röra sig om t.ex. olika grad av social och ekonomisk status, ålder, erfarenhet, funktionsstatus, psykisk hälsa, självkänsla, om det föreligger någon form av beroendeställning eller grupptryck. (Dvs - även om funkofobi inte fanns, så skulle många funktionsuppsättningar ändå innebära ett maktunderläge gentemot någon med mer normativ funktionsuppsättning, detsamma gäller ålder.) Några exempel på hur ett maktunderläge kan ta sig uttryck: att inte säga emot sin chef av rädsla för att förlora jobbet. Att ha sex mot ersättning för att kunna försörja sig. Att vara tolv år, ta emot och röka den där ciggen bara för att bli accepterad bland de coola. Att ha social ångest, och ställas inför de sociala konsekvenser det kan innebära att sätta en gräns och neka någon något. Att inte kunna uttrycka eller att inte ens kunna veta vad en vill och inte vill. Att ha ett självskadebeteende, och därmed vilja något utan att egentligen må bra av det.

I praktiken kan alltså ett underläge i social makt innebära att någon framstår som att den vill något, samtycker verbalt, men att det i själva verket inte är bra för personen. För att den behöver göra sina val av andra anledningar än att den just vill. Alltså:

• Den med makt kan göra sina val utifrån vad den vill.
• Den utan makt behöver göra val av andra anledningar än att den vill.

Satt i en sexuell kontext innebär det här särskilda risker, och det är den med maktövertaget som har ansvaret att vara medveten om sina maktpositioner - och att inte utnyttja dem. Samtycke är inte att få “tillåtelse” till att göra något med någon. Samtycke är det när alla inblandade vill göra det som händer och mår bra av det under och efter.

Jag har en form av social ångest eller medberoendepersonlighet. Det innebär för mig (bland mycket annat) att jag har svårare än andra att sätta mina egna gränser, det pratar jag mer om i ett kommande inlägg om verbalt samtycke. Olika människor har olika lätt för att sätta gränser, i olika sammanhang och av olika anledningar. Och bara för att någon är över 15 år betyder inte det att den alltid kan sätta sina egna gränser och ge samtycke. Jag är över 20 och kan sällan säga nej. Jag kan vara passiv och i bästa fall rygga tillbaka om det är något jag är obekväm med <--- något alla måste lära sig är att vara uppmärksam på sådana signaler. Samtidigt - är jag den med ett ohälsosamt maktövertag i något avseende måste jag kunna säga nej även om nekandet försätter mig i en obekväm social situation.

Alltså: skilj på strukturell makt och makt i enskilda relationer, även om de helt klart samverkar. Makt är inte alltid är svart eller vitt, makt går inte att ta på eller mäta hur verklig den än är. Det finns intersektioner av social makt mellan enskilda människor. Någon kan ha maktövertaget i en aspekt och vara i underläge i någon annan. Relationer kan vara ömsesidigt ohälsosamma och destruktiva.

Finns det maktskillnader i dina sexuella relationer, långvariga som tillfälliga? Fundera: kan det vara så att någon du är sexuell med har något annat att vinna - eller bara undgå att förlora - av att delta i vissa sexuella handlingar eller ingå i en relation med dig? Social status? Din uppskattning och bekräftelse? Grundläggande trygghet? Någonstans att bo? Högre betyg...?

Vet du - särskilt du som man som har sex med yngre kvinnor och tjejer - hur vanligt det är med sex som självskadebeteende? Känner du människan du ligger med, och kan du skilja hens eventuella självdestruktiva mönster från sunda? Det är ditt ansvar med det maktövertaget du har. Det här är ett stort ämne till ett helt annat tillfälle, men tills dess, läs på och granska dina egna mönster.

Vissa maktskillnader gör vissa sexuella relationer uppenbart och enligt lag utnyttjande, t.ex. om någon är under 15 år, eller i beroendeställning till den andra - lärare/elev, terapeut/klient, assistent/brukare, osv. Medan vissa typer av sexuellt utnyttjande saknar rättsliga konsekvenser, som i fall med självskadande sex där den utsatta "samtyckt" till övergreppen.

Därtill finns relationer med mer diffusa maktskillnader och gråzoner som gör dem mer komplicerade och där kan utnyttjande också förekomma. Väldigt väldigt få relationer är helt jämbördiga i makt och alla relationer mår bra av att granskas ur ett maktperspektiv. Om och om igen. Det syns inte nödvändigtvis "utifrån" om det föreligger sexuellt utnyttjande och det kanske inte passar in i dina förutfattade meningar om hur sexuellt våld går till. Råder det några som helst tvivel på om något är sexuellt våld eller inte - så är det alltid, alltid, alltid den utsatta som har tolkningsföreträdet. Vi måste sluta ogiltigförklara och kompromissa med överlevandes upplevelser och börja lägga ansvaret där det hör hemma.

Granska, prata om makt, erkänn dina egna maktövertag. Och var beredd att omforma en relation, ha inte sex med någon som du kan tänkas ha ett ohälsosamt maktövertag över. Framför allt - se den andras sårbarheter. Helst innan du lägger in en stöt.


***


Jag försöker ha en pedagogisk ton i många av mina texter, men vill verkligen framhålla att det finns inga facit. Det här är mitt perspektiv, det är ofullständigt, men det är råd och input till egen eftertanke. Jag har ingen 100 % fulltäckande analys, det har inte du heller. Du kommer begå misstag i ditt liv hur mycket du än läser på, medvetenhet och omtanke minskar riskerna men är ingen garanti för att aldrig göra någon illa. Har du andra perspektiv på makt i relationer som du skulle vilja dela med dig av - maila snackasamtycke@gmail.com. Tack.

Basics

I bloggen kommer jag samla mina och andras subjektiva, högst diskuterbara analyser om makt, relationer och samtycke, och det är meningen att ingenting jag skriver ska tas som absoluta sanningar. Men bloggen bygger på några kompromisslösa utgångspunkter som du alltid bör ha i bakhuvudet när du läser. Dessa utgångspunkter är:

- Samtycke är något obligatoriskt för alla former av sexuell kontakt.
- Varje nytt steg av sexuell kontakt kräver samtycke.
- Samtycke är aldrig något bindande löfte utan kan när som helst dras tillbaka.
- Samtycke är inte begränsat till orden "ja" och "nej". Det går att samtycka utan att säga "ja" och det går att säga "ja" utan att samtycka. Ett nej eller motsvarande stoppord är alltid, alltid, alltid ett nej.
- Sexuella handlingar utan någons samtycke är sexuellt våld.
- Att hota eller tvinga någon till "samtycke" är inte samtycke utan övergrepp.
- Att tjata eller manipulera sig till "samtycke" är inte samtycke utan övergrepp.
- Att bryta mot premisserna för samtycket, t.ex. vägra skydda sig eller ljuga om skydd när den andra bara vill ha sex om det är skyddat, är ett övergrepp.
- Det är du och din upplevelse som avgör om något du utsatts för var sexuellt våld/övergrepp/våldtäkt och det är aldrig ditt fel vad någon annan gör mot dig.
- Enskilda fall av sexuellt våld är inget som går att jämföra eller gradera hur allvarliga de är eller inte är.
- Våldtäkt/övergrepp är en subjektiv upplevelse och därför går det inte att definiera utifrån vad som är och inte är en våldtäkt/ett övergrepp - det är upp till den utsatta att avgöra.
- Att skuldbelägga någon som utsatts för våld är en förlängning av våldet och våldtäktskulturen.
- Den största delen av allt sexuellt våld begås av män - män och mansrollen bär det största ansvaret för våldtäktskulturen.
- Detta innebär inte att det bara är män som begår sexuellt våld.


Jag har som mål att lägga upp ett eller två inlägg varje söndag eller måndag under en tid framöver. Alla kommentarsfält är medvetet inaktiverade på hela bloggen - men dela och diskutera gärna inläggen på eget håll!


Nu kan vi börja.