Om #ihave, de offentliga bikterna och det privata samtalet

Jag tyckte det var hög tid för ett nytt inlägg med anledning av #metoo-kampanjen, eller framför allt svarskampanjerna #ihave och #itwasme.


Bakgrund:
Me too är en kedjestatus som cirkulerar i sociala medier.
"Me too.
If all the women [en del skriver "people"] who have been sexually harassed or assaulted wrote "Me too" as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem. #metoo"
En del utsatta har frågat sig när det är dags för männen, förövarna att speak up, att det inte återigen ska vara kvinnors ansvar att tackla problemet, och därmed har #ihave och #itwasme startats med det syftet - att bekänna om du någon gång utsatt någon för sexuella trakasserier eller övergrepp eller bevittnat detsamma utan att ingripa.


Det finns inte en uppfattning bland alla utsatta om vad det faktiskt innebär för en som förövat att ta ansvar för sina handlingar, och om en sådan här kampanj är rätt väg att gå. Det är ett stort problem att alla känner en utsatt, men ingen känner en förövare. Det är fortfarande svårt för många att greppa att det rör sig om vanliga män(niskor). Det är viktigt att ansvaret för en förändring ligger där ansvaret hör hemma.


Men jag själv gillar inte #ihave och #itwasme. Ändå tycker jag att vi måste snacka om det. #Nu.


Det finns ett stort problem med att de som förövat får credd för att de erkänner det öppet, att det är så himla *modigt* av dem. Ja, det är modigt att stå för skit en har gjort. Men att se sin egen förövare bikta sig offentligt och få en massa likes kan vara ett hårt jävla slag i magen. Det kan riva upp sår. Och - inte mindre verkligt för det - för vissa utsatta är det precis en öppen ursäkt som behövs för att kunna gå vidare. Och att det kan gynna kampen i stort. Men det ska aldrig få vara på bekostnad av någon utsatt.


Men:
Vad som är viktigt att komma ihåg är att "prata om det" inte behöver betyda "prata om det offentligt". 


Prata om dina misstag med dina vänner. I slutna rum. Det är skitsvårt och tillika skitviktigt. Men det är en helt annan sak att sitta framför en vän, fråga om du får dela med dig av något du skäms över och lugnt berätta, än att trycka upp det öppet och ingående inför en oberedd publik. Därför uppmuntrar jag till att sprida samtalet utan att gå de offentliga mediernas väg. Det får gärna vara organiserat, genom killmiddagar eller samtalsgrupper (tips, nån som ska starta detta kanske?), men samtalen bör inte ske inför allas ögon. Uppmuntra till samtalen kan du däremot göra högst offentligt.


Alla känner en förövare. Antagligen fler.


Prata med dina vänner om det faktum att vi är många som fuckat upp - men låt det aldrig bli ett sätt att förminska det. Utan låt det bli ett sätt att väcka reflektion män(niskor) emellan om sin egen del i problemet. Den du pratar med kanske har något att bekänna själv, som den kanske aldrig delat med någon annan. Någon annan kanske kommer till insikter om sig själv av din berättelse. Det är kraftfullt.


Det finns riktigt kraftfulla förändringar som du kan skapa utan att det sker i ditt offentliga varumärke. Skapa dem.