Om projektet

Jag drog igång det här projektet i samband med en väldigt obehaglig insikt.



Det är lätt att vagga in sig i föreställningen om att en är medveten för att en bär titeln feminist. Vi är medvetna om patriarkatet, hur det påverkar våra liv och hur det genomsyrar hela samhället. Vi är medvetna om våldtäktskulturen vi lever i: en kultur som normaliserat det sexuella våldet, betraktar det som en naturlig del av samhället som vi förväntas förhålla oss till. Idén om att sexuellt våld är "sådant som händer” och inte något som någon gör. Vi vet att våldtäktskulturen måste få ett slut. Att ansvaret alltid måste ligga hos förövaren, inga fler friande domar för att förövaren "inte visste", för att "hon bad om det" eller för att "han skulle aldrig". "Hen är inte sådan."

Men jag insåg att det inte slutar där. En stor del av problemet är att vi saknar modet att se oss själva som en del av det. Alltid ett "Jag är ju i alla fall en schysst kille", eller kanske "Jag är ju i alla fall inte kille." Att det alltid är någon annanstans, inte här, inte i mig. Vi behöver slå hål på alla myter och förenklingar vi skapat för att distansera oss från det sexuella våldet och börja granska och ta ansvar för våra egna beteenden.

Våldtäktskultur är bristen på en samtyckeskultur. Det faktum att de allra, allra flesta inte lär sig tillräckligt om att visa hänsyn till andra människors gränser och svårigheter att uttrycka dem. Om att det är så mycket mer komplext än bara ja eller nej. Vi får kanske lära oss (eller det görs åtminstone försök att lära oss) ”gör inte något mot någons vilja”, men vi får till exempel inte lära oss om osynliga maktaspekter och särskilda omständigheter som kan få saker att ”se” bra och samtyckt ut på ytan när det inte alls är det. De allra flesta vet att nej betyder nej men inte att även ja kan betyda nej.

Framför allt får vi inte lära oss att kritiskt granska våra egna sexuella beteenden även då vi aldrig upplevt att vi legat i riskzonen för att gå över någons gränser. Faktum är att alla sexuellt aktiva ligger i den riskzonen. Alla har förmågan att skada, oavsett kön, feminist eller inte.



Män:
Ni har ett många gånger större ansvar eftersom 98 % av allt sexuellt våld begås av just ert kön, och det är era normer och strukturer som göder våldet - normer och strukturer som ni kan påverka i egenskap av män.
Ni måste sluta distansera er från det sexuella våldet genom idéer om den stereotypa snuskgubben i busken, kroniska narcissister, omänskliga monster som vi ”inte kan göra något åt”, och istället förstå att förövaren kan vara - och oftast är - en helt vanlig kille.

Men det inte slutar där heller. Vi som inte är män är inte fria från ansvar bara för att vi inte är grovt överrepresenterade. Alla överträdda gränser grundar sig inte i patriarkatet, annars skulle samkönat våld inte finnas. Feministiska och separatistiska rum är inte fria från sexuellt våld. Och troligen utgörs en stor del av mörkertalet av de situationer som inte passar in i våra typiska föreställningar av hur sexuellt våld går till. Men jag tror att vi kan komma åt det. Genom att sudda ut den skarpa distinktionen mellan ”de onda” och ”de goda” och istället göra alla människor mänskliga - ansvariga för sina egna handlingar - och med möjlighet att lära, tror jag vi på allvar har chansen att komma någonvart och bygga upp en annan sorts kultur.

Alltså: vem som helst kan omedvetet gå över någon annans gränser och därmed kan vem som helst som är sexuellt aktiv - begå någon form av sexuellt våld.

Och det gör inte våldet mindre allvarligt, utan tvärtom. För avsikten spelar sällan roll för utgången, det är upp till den som utsätts att definiera om ett övergrepp har begåtts. Vi måste snacka om det obekväma, om våra misstag och lärdomar. Vi måste sluta misstro utsatta, även då det är en idol, en nära vän eller för all del vi själva som står anklagade. Vi utsatta måste sluta misstro oss själva. Jag vill att vi ska söka kunskap, börja prata, tänka kritiskt, motverka destruktiva normer och attityder i våra egna rum och inte fortsätta begå samma misstag. Jag vill se en omvälvning i debatten, starta en riksomfattande diskussion om samtycke, relationer och makt.


...


Vem är jag?

Jag är feminist, och jag är inte man. Jag en person med väldigt hög empati, påverkas starkt av hur andra mår och sätter i princip alltid andras väl före mitt eget. Det är sånt som jag vet om mig själv och hur jag funkar. Jag ser mig själv dessutom som en väldigt inkännande, försiktig och eftertänksam person, som sällan tar några egna initiativ. Jag har ofta väldigt svårt för att säga nej, vilket många gånger lett till att jag blivit utnyttjad. Jag har överlevt sexuellt, psykiskt och fysiskt våld.

En kväll fick jag reda på att jag själv vid ett tillfälle hade begått ett övergrepp. Det finns ingenting som kan förminska mina handlingar och ansvaret för mina handlingar ligger hos mig enbart.

Och hur god min intention än var och hur bra allting än verkade vid själva tillfället så hade jag verkligen gjort någon illa. På grund av oaktsamhet och osynliga maktaspekter jag inte hade kunskap om då.*

*Av väldigt uppenbara skäl lämnar jag ingenstans på bloggen några detaljer om händelsen.

På ett väldigt obehagligt sätt kastades livet om i grunden, och i slutändan är jag otroligt tacksam för det. Många viktiga timmar sedan den kvällen har jag lagt på att skanna tidigare och nuvarande relationer efter beteenden som kan vara skadliga, faktorer jag inte tänkt på förut. Jag har försökt forska kring makt och samtycke, om viktiga detaljer i socialt och sexuellt samspel som jag uppenbarligen måste ha missat. Och insett att det här är något som alla borde ta sig tid att göra. Jag har fått upp ögonen för skadliga normer inom mina egna kretsar som det aldrig någonsin pratats om. Och såklart hittat en rad områden att förbättra hos mig själv. Och jag tänker bara tänk om de som utsatt mig hade gjort detsamma.



Vi måste snacka är ett projekt med syftet att samla texter ur olika perspektiv och erfarenheter av samtycke och hur det görs, bryta ner och undersöka begreppet och fylla en stor kunskapslucka. Därför att våld inte är mindre våld bara för att det sker utan uppsåt - våld kan ske även med de bästa av intentioner. För att bli en enad motkraft till patriarkat och våldtäktskultur behöver vi bli bättre på att ta hand om varandra i våra egna communities.

Vi måste snacka ingen regelbok eller facit. Bloggen ska användas som ett verktyg till självrannsakan, för att förbättra sina intima och sexuella relationer och kontakter, att förstå sig själv och andra, bli bättre på att kommunicera och därigenom minska riskerna för övergrepp.

Det här projektet kommer förmodligen inte fånga upp den stora gruppen, huvudsakligen män, som lärt sig att fullständigt skita i andras gränser och mående och som därmed begår övergrepp. Den gruppen motverkas genom att bekämpa det system av manlighetsnormer präglade av sexuell predation, vålds- och maktdyrkan som fostrar våldtäktsmän – och det ansvaret ligger hos er alla män. Det finns andra projekt och initiativ som fokuserar på dessa områden.

Men just Vi måste snacka riktar sig främst till oss oavsett kön som vill andra människor väl och är redo att ifrågasätta oss själva.

Jag har alltså både utsatt och blivit utsatt. Det finns så många vanliga människor, feminister, vänner, som kränkt mina gränser. Av oaktsamhet och brist på kunskap, snarare än egoism och makthävdande och det kan skada lika mycket för det. Den enda metoden jag ser för att åstadkomma verklig förändring är att skifta fokus. Rikta det, inte mot vad dom andra kan göra, utan vad vi alla kan göra för att undvika att gå över gränser, bekämpa skadliga normer och skapa nya, positiva normer. Det är vårt ansvar.


...


Har du själv begått misstag? Var exakt gick det fel? Vad säger det om ditt beteende och vad säger det om ditt samhälle och dina sammanhang? Våga snacka om det. Dela med dig av vad du har lärt dig - på ett respektfullt sätt. Outa ingen någonsin. Ska du snacka om det öppet - var anonym. Ta ingen credd för att du snackar om det, se det som din insats från där du är. Har du lärt dig något av andras misstag? Våga snacka om det med.


...


Och kom ihåg att du är otroligt modig, viktig och värdefull.


...


Har du något du skulle vilja dela med mig? Med hela bloggen? Har du frågor eller behöver du stöd? Jag uppskattar alla nya perspektiv, all feedback och konstruktiv kritik jag kan få (- personangrepp undanbedes, snälla respektera detta för min psykiska hälsa). Maila snackasamtycke@gmail.com, tack.