Om övertron till verbalt samtycke

“There are so many moments when it’s easier to say nothing, to not have to speak up or define my edges for you. I get to hide in the blurriness. It feels less scary to say nothing and pick up the pieces inside of myself than to say no and have to discover where I start and you stop.” - från Queers, kissing and accountability, s. 6 i zinet Learning good consent.


Att säga nej är bland det mest skrämmande som finns. Så känner jag, och så vet jag otaliga som känner, av otaliga anledningar. Du vet aldrig vilka nät av sociala egenskaper och särdrag, erfarenheter och trauman som brer ut sig i en annan människa. I mitt fall beror den här svårigheten till stor del på social ångest och en medberoendepersonlighet - att behöva ställas inför de sociala konsekvenser det innebär att säga nej, neka någon något, bryta “den goda stämningen” osv. Jag brottas konstant med en rädsla för att såra någon, ge någon nobben och insinuera att “Nej, jag vill inte kyssa/ligga/kela(...gå på bio/spela brädspel/plocka svamp...) med dig - jag är inte tillräckligt attraherad av dig = du duger inte.” Samt idén att om jag nekar dig något - som jag tror att du förväntar* dig av mig - är jag liksom skyldig dig något annat.

Och jag VET ju att detta inte alls är vad ett nej betyder. Att jag själv aldrig skulle hantera någon annans nej på det sättet om jag var den som frågade, även om risken finns att jag skulle känna mig lite dum som kom med förslaget från början. (Tack patriarkatet, tack skammen, tack.)

Men själva poängen med att fråga är ju för att få veta. Hur kan vi då vara säkra på att någon vi frågar om samtycke kommer kunna svara sanningsenligt, ens veta vad hen vill? Vad hjälper en ja- och nejfråga den som bara kommer svara ja? - Problemet är att med bristande kommunikation kan en fråga lätt tolkas som en uppmaning, en förväntan, även om det inte alls är menat så.

Dagens debatt om samtycke är ofta centrerad kring att alla parter är precis jämbördiga i makt, och att alla har precis samma utrymme och möjlighet att säga nej, vilket sällan är fallet. Jag tycker att vi lär oss ha en övertro till det verbala samtycket. Åtminstone genom de formuleringar som brukar föreslås,

“Får jag…”, “Vill du…”, “Ska vi…”, “Är det här okej/bra/skönt?"

Att det funkar på alla alltid. Att om man får ljudet “ja” som svar är det liksom bara att köra tills någon bromsar. Missförstå mig rätt - den här typen av frågor är självklart viktiga och tusen gånger bättre än ingen kommunikation alls. Men det räcker sällan. Den som tar initiativet behöver också tänka på hur stort utrymmet är att säga nej. Över den andras förmåga att säga nej, som inte alls behöver ha med dig att göra. Du vet inte varför någon känner så här och det är inte ditt eller dennes fel. Men för att kunna bygga hälsosamma (sexuella) relationer behöver vi vara uppmärksamma på den andres eventuella svårigheter att sätta gränser, och aktivt försöka maximera utrymmet att göra det. Prata om det - både i och utanför sänghalmen (eller var det än händer).

Ställer du ja- och nejfrågor behöver du kunna läsa in nyanser i svaret. Utgå från att allt annat än ett entusiastiskt jakande (som ju kan se ut på många sätt) är ett nej. Tystnad och passivitet är aldrig ett ja, tveksamhet är aldrig ett ja, ett “okej då” efter nekande eller tvekande är aldrig ett ja. Kom också ihåg att människor är oerhört bra skådespelare, och att även ett entusiastiskt ja kan vara resultatet av en (verklig eller föreställd) förväntan eller press. Initiativ kan vara resultatet av förväntan eller press.

Förväntningar är ofta boven. Att det finns en standard att upprätthålla, normer och idéer om att vissa handlingar alltid leder till andra.

Mitt konkretaste tips för att bryta det här mönstret är att gå in på metakommunikation direkt. Låter advancerat, vad är det ens? - Prata om hur ni kommunicerar, diskutera spelreglerna innan ni spelar det sociala spelet. När det börjar hända saker mellan er, stanna upp ett ögonblick och fråga “Har du lätt för att uttrycka om det är något du inte vill?”

En sådan fråga vidgar genast mitt utrymme att säga nej. Får jag väl chansen att berätta om mina svårigheter att sätta gränser sänks mina hårt intränade förväntningar på mig själv att vara till lags.


Visa att du uppmuntrar den andra att sätta stopp, säga ifrån, svara nej på en fråga. Inte bara att du “är okej” med det. Visa att du inte har några förväntningar, att du inte tar någon av era sexuella handlingar för givet. Applicera det här tänket på alla sexuella kontakter, såväl de du tror du känner väl som de du just träffat.

Kanske särskilt i långvariga parrelationer, där det fortfarande är väldigt normaliserat att förvänta sig sex - och sex ibland kanske börjar handla mer om att bevara husfriden än att båda faktiskt är pepp på det. Och samtidigt - vet du att din partner är en person som vet sina gränser och inte har några problem med att uttrycka dem, så kommer inte vissa förväntningar att skada. Så länge du alltid, alltid - utan att pressa, övertala eller uttrycka besvikelse - kan ta ett nej.




* Min definition av förväntning - något en väntar sig ska hända, inte bara en förhoppning

Queers, kissing and accountability

Från zinet Learning good consent (s. 6).

*
*
*


I have this muscle memory of distrust. My first instinct is to pull away; it's to push you away. I want to distrust you, I want you to push a little further because that's familiar because, "the devil you know is better than the devil you don't..." or however that goes. I want to learn how to do it differently. I want to teach my body another way of being. For me all of this learning, sex, abuse, power, crossed boundaries, panic attacks and anxiety, it all lives inside my body. My body reacts from its memory, from the ways it's learned to be.


So how do I do it differently? I work at a domestic violence organisation and my job is essentially to talk about relationships. My job is healing and triggering all at once. When I think back to crossed boundaries, to consent, to the moments I've been asked about what I want, how I want to be touched and how I don't want to be touched my answer is silence more often than not.


You can ask for consent, be willing to hear yes and no, you can be engaged and present but if I'm too hurt to sit with you, to sit in my body with my responses and feelings then where does that leave me? When I think about accountability I think about all the ways I've learned to go along with it, to make things easy and to not make waves. There are so many moments when it's easier to say nothing, to not have to speak up or define my edges for you. I get to hide in the blurriness. It feels less scary to say nothing and pickup the pieces inside of myself than say no and have to discover where I start and you stop. I get lost in the messy places between us and that's not love and that's not accountability. For me accountability is showing up with my whole self, it's being present and brave enough to actually be somewhere with someone instead of hiding in my own insecurities, fear and internalized shit. I want to do better than hiding. I know I can do better than sort of showing up.


As someone who mostly has sex with other folks socialized as girls communication around consent in my life and communities is different than how I was taught growing up. For me, being a homo has meant a shift in how I understand my role when it comes to sex. When I was younger I was less of an active participant in the sex I was having and more of a referee. I never said "touch me here" or "I like it like this" but instead let whatever boy I was kissing do whatever he thought was sexy and my job was to make sure it never went too far over the (my) line. I was a gatekeeper always guarding whatever felt like the most vulnerable part of myself. Generally, by the time I was willing to use my voice we were several steps ahead of where I actually wanted to be. I would wait until the scales tipped, until whatever sexy place we were going was scarier than saying "stop."

When I think about these interactions I'm filled with all of these contradictory things. I would call some of these experiences coercive and I struggle with the language all of the time. These are the moments when accountability feels muddled. I believe the guys I was having sexual interactions with were doing the best they could I believe that they wanted to have mutually pleasurable sex and that they wished the best for me. For me it doesn't feel like an answer to say that they were all jerks or "evil perpetrators" that I then get to demonize. I believe that the men I was being sexy with had some pretty shitty skills and fucked up expectations and they didn't know how to do it better, which doesn't mean that they shouldn't be accountable for their actions but they also shouldn't be demonized for them either. When we make people evil it dehumanizes everyone.

I'm not sure how much energy it makes sense to put into this idea because then again I'm centering on them on their experiences and not mine. But I do want to push my communities to look at accountability models. I'm not sure we have all of the skills to be enacting sustainable community accountability models at this exact moment but I think we can be talking more about sexual assault within our own radical communities and how we extend the values of community, social justice and anti-oppression into our conversations around consent and accountability in our sexual interactions.

Saying that I don't want to demonize the people who have been sexually coercive has become easier to talk about because for the most part these interactions are far away, they're in the past and none of these guys are in my life anymore. We were working off of this hetero script that says that guys are the drivers, they will go as far as they can with a girl and it's the girls job to be the breaks, always guarding against men who will try to get as much as they can from her sexually unless we put a stop to it. This script is a setup for everyone. It's a setup for the folks doing masculinity because there is no space to have a full range of emotions, to not want to have sex, or to feel anything other than sex crazed, always looking for and wanting sex. It's a setup for women because whatever happens is our fault. Either we don't say anything and silence is consent or we say speak up and we are trouble makers or prudes.

I don’t want to setup a false dichotomy that straight men are inherently coercive and queers are radical and thus having only equitable (sexual) relationship because that’s not true, and that idea is getting in the way of creating community accountability models. Homos protect the fucked up things we do to each other and it's scary to talk about because what if that proves all of the fucked up things homophobic society says about us? What if we can’t have equable relationships? What if we are pedophiles? What if we really can’t have healthy relationships? Not talking about it is not keeping us safe, it’s keeping us isolated and it’s making sure that we perpetuate the same shitty coercive dynamics that we have learned. It means that when coercion and sexual assault happens in our queer communities we don’t talk about it, we internalize our oppression and we stay hidden.

I want more models for the relationships and kinds of sex I want to be having in my life. Sometimes the queers in my life pretend that we're more radical than coercion and abuse, that this stuff doesn't affect us, and that it doesn't seep into our sex lives and relationships. Pretending that I'm more "down" than you, that I'm more radical and liberated reinforces the same stuff I'm trying to unlearn. It makes us feel like we are not enough. I'm tired of us all feeling like we're not ok. What would it look like to believe that we could do it another way, that we could do it a million other ways? What would our sexual interactions look like if we believed that we were ok, if we were allowed to be our whole selves, if we saw ourselves as whole? What would it look like to be able to sit with our fears and to engage in a process of accountability with each other? What if we were able to show up in a centered, solid, whole, and graceful way? What would accountability look like? What would we need to even imagine this?

The scariest thing I can think to say to someone that I'm having sex with is that I don't want to have sex. What does my accountability process look like around this? What does consent look like when I'm not even sure I could tell you no? I don't think this is the most loving way I can show up. When our scripts shifts and I'm the one touching you, I'm initiating sex and I'm no longer the brakes but actively engaged then what does consent look like? All of a sudden my responsibility shifts. I've trained myself to go with the flow and now I have a more equitable role in asking how you like to be touched, how you don't want to be touched, what's too light and what's not hard enough and not just once but all the time, it's a constant process of engagement. When I look at this power shift it's a re-envisioning of the sex I had when I was younger. I can feel the complexity and layers to the ways that we learn how to treat each other. You can have someone's best intentions in mind and that doesn't mean that you won't fuck up. That's the scariest thing, sometimes when it comes to crossing people boundaries it doesn't matter where your heart is. That is to say that we can be trying our best and still cross each other boundaries.

That's not to say that intention isn't important. Intention sometimes makes the difference in my healing process but mostly my experience has been that I can't really know what's happening for other folks. We have a lot invested in people that perpetrate sexual assault as evil villains and people that are surviving sexual assault as perfect angels. This narrative hurts us all because it's not about good or evil but about power. Often we get power without asking for it and giving power away can feel counter intuitive because it's something we're not taught to do and have almost no models for. Mostly people who have power and privilege don't necessarily feel like they do. So if coercion is generally about power and most people that have power don't feel like they do then where does that leave us when we're trying to negotiate sex; when we're talking about consent, how to say yes and how to say no? How do we know when we have the power, how do we figure out how to shift power dynamics and what do we do when we use our power (intentionally or not) in fucked up ways? How do we hear and respond when someone says they're not feeling heard or that they feel like their lines have been crossed? How do we honor what an amazing thing it is that someone is even able to say that at all?

Accountability is a process and part of that process is screwing up. That's so scary and so real because when the stakes are this high screwing up doesn't really feel like an option. But what if instead we see accountability as a process we get to engage with when we fuck up, that fucking up is going to happen and instead of denial and hiding, instead of saying that we didn't know any better (whether that's true or not) we apologize, figure out what was going on for us, what places inside of us our actions are centered in and then figure out what we're going to do about it. Because screwing up is a part of the deal but that doesn't mean we get to fuck up in the same way over and over again. We engage so we don't keep fucking up in the exact same ways. I want to fuck up in totally new ways.

In order to do this we have to be coming from a place where we assume that people are trying their hardest and where people really are trying they're hardest. Because the reality is that people do really shitty things to each other all of the time and frankly I don't know how to make sense of that. As a survivor of abuse, as a domestic violence advocate, as a friend and a person in community with other people I've seen and heard some of the really shitty awful things that people do to each other. Folks call us all of the time with really heavy hard stories and those are true and real and everyone makes sense of their experiences and finds healing in ways that are real for them. I feel like I can't say it too much, healing is a process.

Accountability is not taking all of the responsibility and apologizing forever. We all know the script; someone screws up and when they're called on it their response is, "It's all my fault, how could I do this, I am a terrible person, how could you even like me?" In this script the person who didn't necessarily mess up ends up comforting the person who is trying to be accountable. It's a way of looking like we're being accountability without actually having to apologize and look at our actions. Sometimes this seems almost like accountability but really it's a mask that keeps us from sitting with ourselves and getting real about what's going on with us. I choose to believe that the people in my life are doing the best they can. That doesn't mean that they get to treat me badly or do shitty things. Holding this complexity has often been very painful for me, jumping from unearned trust in people who keep crossing my boundaries and not respecting me to martyrdom, so that someone fucks up I keep throwing myself into the fire saying, "they're doing the best they can". I believe there can be a place in between, a place where I can be real with myself and present for the constant engagement it takes to be good to the people in my life and demand respect and kindness.

Om makt och samtycke

Det här är en text om hur makt kan verka i (sexuella) relationer. Content warning: texten berör sexuellt utnyttjande, självskadebeteende och sex som självskadebeteende. 

Patriarkatet påverkar på ett eller annat sätt de flesta sexuella relationer och kontakter mellan olikkönade. Kvinnor får lära sig att mäta en stor del av sitt värde efter hurpass väl de tillfredsställer män. Detta får förstås även män lära sig vilket resulterar i t.ex. ovälkomna sexuella och sexistiska kommentarer till främmande kvinnor på bussen som ska föreställa “komplimanger” ...jag orkar faktiskt inte förklara detta.

Det finns ett världsomspännande nät av könsroller, normer, myter och mönster som genomsyrar heterosexualiteten, och det här tror jag att de flesta feminister med en strukturanalys är överens om. Patriarkatet försätter alltså strukturellt sett män i ett maktöverläge gentemot kvinnor.

Men med ”makt” syftar jag inte bara på strukturella maktordningar i samhället såsom patriarkatet. I varje social situation och därmed varje sexuell situation spelar maktförhållanden in i våra val.

Den makt jag talar om kan sammanfattas som social makt, som ju ofta påverkas av strukturella maktordningar och förtryck - men inte enbart. Det kan röra sig om t.ex. olika grad av social och ekonomisk status, ålder, erfarenhet, funktionsstatus, psykisk hälsa, självkänsla, om det föreligger någon form av beroendeställning eller grupptryck. (Dvs - även om funkofobi inte fanns, så skulle många funktionsuppsättningar ändå innebära ett maktunderläge gentemot någon med mer normativ funktionsuppsättning, detsamma gäller ålder.) Några exempel på hur ett maktunderläge kan ta sig uttryck: att inte säga emot sin chef av rädsla för att förlora jobbet. Att ha sex mot ersättning för att kunna försörja sig. Att vara tolv år, ta emot och röka den där ciggen bara för att bli accepterad bland de coola. Att ha social ångest, och ställas inför de sociala konsekvenser det kan innebära att sätta en gräns och neka någon något. Att inte kunna uttrycka eller att inte ens kunna veta vad en vill och inte vill. Att ha ett självskadebeteende, och därmed vilja något utan att egentligen må bra av det.

I praktiken kan alltså ett underläge i social makt innebära att någon framstår som att den vill något, samtycker verbalt, men att det i själva verket inte är bra för personen. För att den behöver göra sina val av andra anledningar än att den just vill. Alltså:

• Den med makt kan göra sina val utifrån vad den vill.
• Den utan makt behöver göra val av andra anledningar än att den vill.

Satt i en sexuell kontext innebär det här särskilda risker, och det är den med maktövertaget som har ansvaret att vara medveten om sina maktpositioner - och att inte utnyttja dem. Samtycke är inte att få “tillåtelse” till att göra något med någon. Samtycke är det när alla inblandade vill göra det som händer och mår bra av det under och efter.

Jag har en form av social ångest eller medberoendepersonlighet. Det innebär för mig (bland mycket annat) att jag har svårare än andra att sätta mina egna gränser, det pratar jag mer om i ett kommande inlägg om verbalt samtycke. Olika människor har olika lätt för att sätta gränser, i olika sammanhang och av olika anledningar. Och bara för att någon är över 15 år betyder inte det att den alltid kan sätta sina egna gränser och ge samtycke. Jag är över 20 och kan sällan säga nej. Jag kan vara passiv och i bästa fall rygga tillbaka om det är något jag är obekväm med <--- något alla måste lära sig är att vara uppmärksam på sådana signaler. Samtidigt - är jag den med ett ohälsosamt maktövertag i något avseende måste jag kunna säga nej även om nekandet försätter mig i en obekväm social situation.

Alltså: skilj på strukturell makt och makt i enskilda relationer, även om de helt klart samverkar. Makt är inte alltid är svart eller vitt, makt går inte att ta på eller mäta hur verklig den än är. Det finns intersektioner av social makt mellan enskilda människor. Någon kan ha maktövertaget i en aspekt och vara i underläge i någon annan. Relationer kan vara ömsesidigt ohälsosamma och destruktiva.

Finns det maktskillnader i dina sexuella relationer, långvariga som tillfälliga? Fundera: kan det vara så att någon du är sexuell med har något annat att vinna - eller bara undgå att förlora - av att delta i vissa sexuella handlingar eller ingå i en relation med dig? Social status? Din uppskattning och bekräftelse? Grundläggande trygghet? Någonstans att bo? Högre betyg...?

Vet du - särskilt du som man som har sex med yngre kvinnor och tjejer - hur vanligt det är med sex som självskadebeteende? Känner du människan du ligger med, och kan du skilja hens eventuella självdestruktiva mönster från sunda? Det är ditt ansvar med det maktövertaget du har. Det här är ett stort ämne till ett helt annat tillfälle, men tills dess, läs på och granska dina egna mönster.

Vissa maktskillnader gör vissa sexuella relationer uppenbart och enligt lag utnyttjande, t.ex. om någon är under 15 år, eller i beroendeställning till den andra - lärare/elev, terapeut/klient, assistent/brukare, osv. Medan vissa typer av sexuellt utnyttjande saknar rättsliga konsekvenser, som i fall med självskadande sex där den utsatta "samtyckt" till övergreppen.

Därtill finns relationer med mer diffusa maktskillnader och gråzoner som gör dem mer komplicerade och där kan utnyttjande också förekomma. Väldigt väldigt få relationer är helt jämbördiga i makt och alla relationer mår bra av att granskas ur ett maktperspektiv. Om och om igen. Det syns inte nödvändigtvis "utifrån" om det föreligger sexuellt utnyttjande och det kanske inte passar in i dina förutfattade meningar om hur sexuellt våld går till. Råder det några som helst tvivel på om något är sexuellt våld eller inte - så är det alltid, alltid, alltid den utsatta som har tolkningsföreträdet. Vi måste sluta ogiltigförklara och kompromissa med överlevandes upplevelser och börja lägga ansvaret där det hör hemma.

Granska, prata om makt, erkänn dina egna maktövertag. Och var beredd att omforma en relation, ha inte sex med någon som du kan tänkas ha ett ohälsosamt maktövertag över. Framför allt - se den andras sårbarheter. Helst innan du lägger in en stöt.


***


Jag försöker ha en pedagogisk ton i många av mina texter, men vill verkligen framhålla att det finns inga facit. Det här är mitt perspektiv, det är ofullständigt, men det är råd och input till egen eftertanke. Jag har ingen 100 % fulltäckande analys, det har inte du heller. Du kommer begå misstag i ditt liv hur mycket du än läser på, medvetenhet och omtanke minskar riskerna men är ingen garanti för att aldrig göra någon illa. Har du andra perspektiv på makt i relationer som du skulle vilja dela med dig av - maila snackasamtycke@gmail.com. Tack.

Basics

I bloggen kommer jag samla mina och andras subjektiva, högst diskuterbara analyser om makt, relationer och samtycke, och det är meningen att ingenting jag skriver ska tas som absoluta sanningar. Men bloggen bygger på några kompromisslösa utgångspunkter som du alltid bör ha i bakhuvudet när du läser. Dessa utgångspunkter är:

- Samtycke är något obligatoriskt för alla former av sexuell kontakt.
- Varje nytt steg av sexuell kontakt kräver samtycke.
- Samtycke är aldrig något bindande löfte utan kan när som helst dras tillbaka.
- Samtycke är inte begränsat till orden "ja" och "nej". Det går att samtycka utan att säga "ja" och det går att säga "ja" utan att samtycka. Ett nej eller motsvarande stoppord är alltid, alltid, alltid ett nej.
- Sexuella handlingar utan någons samtycke är sexuellt våld.
- Att hota eller tvinga någon till "samtycke" är inte samtycke utan övergrepp.
- Att tjata eller manipulera sig till "samtycke" är inte samtycke utan övergrepp.
- Att bryta mot premisserna för samtycket, t.ex. vägra skydda sig eller ljuga om skydd när den andra bara vill ha sex om det är skyddat, är ett övergrepp.
- Det är du och din upplevelse som avgör om något du utsatts för var sexuellt våld/övergrepp/våldtäkt och det är aldrig ditt fel vad någon annan gör mot dig.
- Enskilda fall av sexuellt våld är inget som går att jämföra eller gradera hur allvarliga de är eller inte är.
- Våldtäkt/övergrepp är en subjektiv upplevelse och därför går det inte att definiera utifrån vad som är och inte är en våldtäkt/ett övergrepp - det är upp till den utsatta att avgöra.
- Att skuldbelägga någon som utsatts för våld är en förlängning av våldet och våldtäktskulturen.
- Den största delen av allt sexuellt våld begås av män - män och mansrollen bär det största ansvaret för våldtäktskulturen.
- Detta innebär inte att det bara är män som begår sexuellt våld.


Jag har som mål att lägga upp ett eller två inlägg varje söndag eller måndag under en tid framöver. Alla kommentarsfält är medvetet inaktiverade på hela bloggen - men dela och diskutera gärna inläggen på eget håll!


Nu kan vi börja.