Om övertron till verbalt samtycke

“There are so many moments when it’s easier to say nothing, to not have to speak up or define my edges for you. I get to hide in the blurriness. It feels less scary to say nothing and pick up the pieces inside of myself than to say no and have to discover where I start and you stop.” - från Queers, kissing and accountability, s. 6 i zinet Learning good consent.


Att säga nej är bland det mest skrämmande som finns. Så känner jag, och så vet jag otaliga som känner, av otaliga anledningar. Du vet aldrig vilka nät av sociala egenskaper och särdrag, erfarenheter och trauman som brer ut sig i en annan människa. I mitt fall beror den här svårigheten till stor del på social ångest och en medberoendepersonlighet - att behöva ställas inför de sociala konsekvenser det innebär att säga nej, neka någon något, bryta “den goda stämningen” osv. Jag brottas konstant med en rädsla för att såra någon, ge någon nobben och insinuera att “Nej, jag vill inte kyssa/ligga/kela(...gå på bio/spela brädspel/plocka svamp...) med dig - jag är inte tillräckligt attraherad av dig = du duger inte.” Samt idén att om jag nekar dig något - som jag tror att du förväntar* dig av mig - är jag liksom skyldig dig något annat.

Och jag VET ju att detta inte alls är vad ett nej betyder. Att jag själv aldrig skulle hantera någon annans nej på det sättet om jag var den som frågade, även om risken finns att jag skulle känna mig lite dum som kom med förslaget från början. (Tack patriarkatet, tack skammen, tack.)

Men själva poängen med att fråga är ju för att få veta. Hur kan vi då vara säkra på att någon vi frågar om samtycke kommer kunna svara sanningsenligt, ens veta vad hen vill? Vad hjälper en ja- och nejfråga den som bara kommer svara ja? - Problemet är att med bristande kommunikation kan en fråga lätt tolkas som en uppmaning, en förväntan, även om det inte alls är menat så.

Dagens debatt om samtycke är ofta centrerad kring att alla parter är precis jämbördiga i makt, och att alla har precis samma utrymme och möjlighet att säga nej, vilket sällan är fallet. Jag tycker att vi lär oss ha en övertro till det verbala samtycket. Åtminstone genom de formuleringar som brukar föreslås,

“Får jag…”, “Vill du…”, “Ska vi…”, “Är det här okej/bra/skönt?"

Att det funkar på alla alltid. Att om man får ljudet “ja” som svar är det liksom bara att köra tills någon bromsar. Missförstå mig rätt - den här typen av frågor är självklart viktiga och tusen gånger bättre än ingen kommunikation alls. Men det räcker sällan. Den som tar initiativet behöver också tänka på hur stort utrymmet är att säga nej. Över den andras förmåga att säga nej, som inte alls behöver ha med dig att göra. Du vet inte varför någon känner så här och det är inte ditt eller dennes fel. Men för att kunna bygga hälsosamma (sexuella) relationer behöver vi vara uppmärksamma på den andres eventuella svårigheter att sätta gränser, och aktivt försöka maximera utrymmet att göra det. Prata om det - både i och utanför sänghalmen (eller var det än händer).

Ställer du ja- och nejfrågor behöver du kunna läsa in nyanser i svaret. Utgå från att allt annat än ett entusiastiskt jakande (som ju kan se ut på många sätt) är ett nej. Tystnad och passivitet är aldrig ett ja, tveksamhet är aldrig ett ja, ett “okej då” efter nekande eller tvekande är aldrig ett ja. Kom också ihåg att människor är oerhört bra skådespelare, och att även ett entusiastiskt ja kan vara resultatet av en (verklig eller föreställd) förväntan eller press. Initiativ kan vara resultatet av förväntan eller press.

Förväntningar är ofta boven. Att det finns en standard att upprätthålla, normer och idéer om att vissa handlingar alltid leder till andra.

Mitt konkretaste tips för att bryta det här mönstret är att gå in på metakommunikation direkt. Låter advancerat, vad är det ens? - Prata om hur ni kommunicerar, diskutera spelreglerna innan ni spelar det sociala spelet. När det börjar hända saker mellan er, stanna upp ett ögonblick och fråga “Har du lätt för att uttrycka om det är något du inte vill?”

En sådan fråga vidgar genast mitt utrymme att säga nej. Får jag väl chansen att berätta om mina svårigheter att sätta gränser sänks mina hårt intränade förväntningar på mig själv att vara till lags.


Visa att du uppmuntrar den andra att sätta stopp, säga ifrån, svara nej på en fråga. Inte bara att du “är okej” med det. Visa att du inte har några förväntningar, att du inte tar någon av era sexuella handlingar för givet. Applicera det här tänket på alla sexuella kontakter, såväl de du tror du känner väl som de du just träffat.

Kanske särskilt i långvariga parrelationer, där det fortfarande är väldigt normaliserat att förvänta sig sex - och sex ibland kanske börjar handla mer om att bevara husfriden än att båda faktiskt är pepp på det. Och samtidigt - vet du att din partner är en person som vet sina gränser och inte har några problem med att uttrycka dem, så kommer inte vissa förväntningar att skada. Så länge du alltid, alltid - utan att pressa, övertala eller uttrycka besvikelse - kan ta ett nej.




* Min definition av förväntning - något en väntar sig ska hända, inte bara en förhoppning