Om att ha begått våld. När jag pratar om våld i den här texten så syftar jag främst på psykiskt, emotionellt och sexuellt våld samt våld i nära relationer. Inga grafiska/ingående beskrivningar förekommer.
Det är jobbigt att granska sitt eget beteende, att
veta att man har eller kanske har gjort något hemskt. Är man en genuint
empatisk människa är det nog till och med fullkomligt fruktansvärt och en är
sannolikt fylld till bredden med skam. Det finns inte mycket handböcker i hur
en hanterar ett sådant läge och det är ganska ensamt. Det ska det vara också.
Missförstå mig rätt - det ska vara ensamt på så sätt att du inte ska förvänta
dig hjälp att hantera situationen, från den du har utsatt eller från någon i
din omgivning, innan någon erbjudit sig. Men det finns ingen anledning att tro
att du är ensam om att ha begått fruktansvärda misstag eller att behöva granska
sitt beteende.
Jag vill varmt rekommendera en text
till att börja med (- till alla, inte bara dig som fått höra att du har skadat
någon):
"When
we are able to admit that the capacity to harm lies within ourselves – within
us all – we become capable of radically transforming the conversation around
abuse and rape culture. We can go from simply reacting to abuse and punishing
abusers to preventing abuse and healing our communities."
Min text är löst baserad på artikeln
ovan. En cover, typ. Läs gärna båda, men annars kommer jag sammanfatta mycket
av den.
Det första och viktigaste att göra om någon berättar för dig
att du gjort hen illa: lyssna. Lyssna utan att bli defensiv, utan att tvivla,
förminska eller komma med ursäkter, och utan att få situationen att handla om
dig och dina känslor. Vänta med dem. Det är inte du som avgör om de är
relevanta.
Det är jag och bara jag som avgör om
något jag utsatts för var ett övergrepp. Eller sexuella trakasserier, psykisk
misshandel - vilken form av våld som helst. Jag har rätt att känna det jag
känner, och någons intention förändrar inte det jag upplever där och då. En
våldshandling blir inte mindre av att någon inte menade att skada. En
våldshandling måste inte heller vara det värsta jag varit med om för att det
ska få räknas som just våld. Jag kan, men måste inte hata min förövare - ett
övergrepp är inte mindre ett övergrepp bara för att jag kanske fortfarande
tycker om personen som gjorde det. Alla komplexa,
"motsägelsefulla" känslor som utsatt måste få ta plats. Framför
allt måste jag inte välja mellan att få mina känslor erkända och att
behålla en potentiellt viktig relation.
"What
if we understood being confronted about perpetuating abuse as an act of courage
– even a gift – on the part of the survivor?"
Därefter - ta ansvar för dina handlingar. Dvs erkänn
helhjärtat för dig själv att det är du och bara du som bär ansvaret för dina
handlingar och skadan de kan ha orsakat.
"No
one, and I really mean no one – not your partner, not patriarchy, not mental
illness, not society, not the Devil – is responsible for the violence that you
do to another person."
Försök förstå situationen. Att förstå varför något
hände, varför du agerat på ett visst sätt och varför det var skadligt är
essentiellt för att lära sig bryta mönstret och inte göra om samma misstag. Den
utsatta är inte skyldig att lära dig detta. Om du har svårt att ändra ditt
beteende själv - det finns hjälp att söka. Några tips är Preventell, Rikskriscentrum, 1000 Möjligheter, Välj att sluta (Stockholms län) eller en lokal mansmottagning (varav en del tar emot personer oavsett kön).
Det kan alltså finnas orsaker
till att du gjorde som du gjorde - men inga ursäkter. Det kan finnas
orsaker som faller utanför stereotyperna om att du skulle vara en hemsk och
maktlysten person som njuter av att skada och kontrollera andra - men det är
ändå inga ursäkter.
Du kan ha agerat i affekt. Eller under
drogpåverkan. Du kanske inte minns. En annan orsak kan vara att du inte visste
om att det du gjorde riskerade att skada någon. Att du genuint trodde det var
okej. Att du inte lärt dig alla aspekter av socialt och/eller sexuellt samspel
eller hur makt och manipulation fungerar i praktiken. Och det är fortfarande inte en ursäkt,
det gör fortfarande inte skadan mindre. Den utsatta kanske inte vill höra dina
orsaker. Kanske vill hen det. Kanske förändras det med tiden, kanske inte. Mina
egna läkningsprocesser (från sexuella, fysiska och psykiska övergrepp) har sett och
ser väldigt olika ut. Här kommer vi tillbaka till det allra viktigaste - att
lyssna och vara lyhörd för den överlevandes behov; varje process för läkande är
unik.
Glöm inte att du har en egen process
också. Att du kan så otroligt mycket bättre. Att du är en viktig
och värdefull person som förtjänar att må bra. Glöm för
helvete aldrig det.
Du förtjänar inte att på något sätt
komma undan med våld du begår och fortsätta med samma
beteende, men du förtjänar att må bra. Och nyckeln i detta ligger i: att separera skuld
från skam.
Skuld handlar om vad en gör. Skam
handlar om vem en är. Att känna skuld är att känna att ens handlingar var
hemska. Att känna skam är att känna att en är hemsk.
En vill inte vara en av dom.
Dom där som skadar folk, dom som en själv alltid har hatat av hela sitt hjärta.
Dom som kanske satt djupa sår i en själv. Och om en erkänner sig höra till dom
- var lämnar det en?: I ett avgrundsdjupt självhat. Självförstörelse. Det är
när vi låter skammen ta över. Skam är nedbrytande och passiviserar människor.
Skuld däremot är något reparativt.
Skulden är det som skapar förändring. Att bära skulden, erkänna våra egna
misstag, syna våra maktpositioner och beteendemönster och förändra dem är
det som lagar våra samhällen. Eller åtminstone - när vi slutat vara
rädda för bära skulden även för fruktansvärda saker vi gjort, utan att
samtidigt se oss själva som fruktansvärda människor, har vi kommit en bra bit
på vägen. Vi måste inte välja mellan förnekelse och självhat.
Att du tar på dig hela skulden innebär
inte att du måste identifiera dig med alla som har skadat dig.
Kom ihåg att det bara är din egen process du
kan råda över. Hur den som utsatts eller andra väljer att hantera vetskapen att
du begått våld är inte upp till dig. Du kan bli lämnad. Du kan bli utesluten. Det är en tung
verklighet du kan ställas inför och det är inte lätt någonstans. Ge dig själv
tid att sörja och utrymme att känna allt du kan tänkas känna. Men den som
lämnar dig har sina personliga, legitima skäl att göra det som inte behöver
handla om att straffa dig. Håll isär din egen och andras processer.
Förvänta dig därför inte heller att
någon ska förlåta dig. Att ta ansvar för sina handlingar är inte att förtjäna
förlåtelse. Helhjärtat ansvarstagande är erkännandet att du har begått
skadliga handlingar, strävan efter att förstå hur de var skadliga, och lära dig
att inte göra om dem. När egen vinning är motivet bakom din process och du
använder ansvarstagande för att få någon att förlåta dig -
är det inte ansvarstagande, utan manipulation, vilket är en förlängning av
våldsdynamiken. Och som sagt har alla sina personliga skäl till att inte
förlåta, eller så gör de det - det är inte upp till dig.
Men du måste förlåta dig själv. Det krävs en enorm styrka för att
separera sin självbild från andras uppfattningar om en. Det är skitsvårt. Men
det är också fullkomligt nödvändigt. Du kan inte ändra det förflutna och skam
och självhat kommer inte laga vare sig dig eller någon annan.
Summering: det finns ingen objektiv sanning om
dig, om du är "ond" eller "god". Det finns ingen objektiv
sanning om någon människa. När vi erkänner människors komplexitet, river ner
den skarpa dikotomin om gott och ont och istället vänder blicken mot oss
själva, våra maktpositioner och beteendemönster är vi med och skapar en
förändring. Vi är starka nog.
